Varför händer allt just mig?
Jag måste skriva annars bryter jag ihop, jag bryr mig inte om ni läser det eller inte och jag vill inte ha medlidande, jag är bara tvungen att skriva av mig.
Sen 10 år sedan började mitt liv att rasa utför. Min mamma träffade just då sitt nuvarande ex. De började träffas, han började komma hem till oss och äta och sova över. Efter någon månad sa min lillasyster att mamma var gravid. Jag förnekade det. Jag ville verkligen INTE ha ett syskon, jag tyckte vi levde bra som vi gjorde. Jag frågade mamma och ja klart så sa hon att hon var gravid. Det tog ett tag för mig att acceptera mig men innan mamma fick lilla Ida blev jag faktiskt glad av att få ett syskon.
Efter någon månad gifte mamma och hennes nuvarande ex sig. Starx efter att Ida fötts kom mamma och sade att hon var gravid. Jag blev först chockad men sedan glad. Lilla Lina föddes och mamma sade sedan att hon inte ville skaffa fler barn. Genom R lärde vi lära känna en vän som jag och T gillade verkligen mycket. Ha´n var jättesnäll och rolig. Jag tror han var lite över 20 år då. Allt var bra tills den dagen han begick sexuellt ofredande på mig. Jag lade det bakom mig och jag berättade inget för mamma förrän 3 år senare.
De ca 2 första åren efter mamma gift sig med R så började livet hemma bli ett helvete. Jag och min syster T fick skulden för allt. Det blev en massa klag på oss hela tiden. Det var inte så ofta så jag trodde det var så i alla familjer.
Lina föddes och växte upp (just nu är hon 8 år). Bråken hemma började bli värre. För allt de små gjorde fick jag och T skulden för. Vi fick inte stänga våra dörrar till våra rum, och gick de små in i våra rum och förstörde saker fick jag och T skulden för det med för att vi skulle skylla oss själva att vi inte gömt våra värdesaker och så.
När jag gick i årskurs 5 började jag rymma hemifrån för jag ville inte bo hemma mer. Mamma drog mig i håret (så jag tappade en handfull hår), öronen, armarna när minsta lilla fel jag gjorde hemma.
Vi flyttade till ett större ställe. Jag fick då börja i en annan skola. I den skolan blev jag verkligen inte omtyckt. Bara för att jag såg annorlunda ut och för att jag var annorlunda. Jag var inte som alla andra. Jag började bråka allt oftare med mamma. Och våra bråk var inte direkt lindliga. Jag började må dåligt, ville inte vara hemma. Jag började högstadiet, där fick jag mina allra bästa vänner. Högstadiet blev som en tillflyktsort från hemmet. Jag trivdes verkligen inte hemma. Hemma betydde bara en massa bråk för minsta lilla fel man gjorde. Det var bara en massa klag på en hela tiden. Och även då trodde jag att en vanlig familj var så. Mamma fick Emil 2003.
Mamma började förbjuda mig att vara ute och umgås med vänner, hon ansåg att jag var ute för mycket och jag skulle ist vara hemma och umgås med familjen.
Fredagarna började bli riktigt jobbiga då skolan började ta slut. Vissa dagar grät jag för att jag inte ville hem. För att jag visste att helgerna innebar att det skulle bli en massa bråk. Skolan blev som sagt min tillflyktsplats. Fastän jag blev sjuk gick jag till skolan för jag ville vara hemma så lite som möjligt.
Socialen hade varit just då varit inkopplad med familjen i ca... ja... 4 år. De lyssnade på hur det var hemma men gjorde ingenting, de var bara där så vi kunde prata ut med dem. Just då trodde jag att socialen var bra.
Jag tog mig igenom högstadiet ganska bra, kuratorn och min mentor tyckte att jag var stak som klarade av att må så dåligt men endå klarar av skolan så bra. Jag till och med fick ett.. ja.. vad ska man kala det?.. en lite present från skolan. Jag blev riktigt chockad så jag började gråta.
Ett tag senare blev mamma misshandlad av R (de var skilda sen 2007), vi fick ett annat boende men mamma tillät endå att R fick komma hem och äta och ja nästan bo hemma hos oss.
Det blev sommarlov innan jag skulle börja högstadiet. Jag bad mamma om att få mitt studiebidrag men hon vägrade, hon sa att jag inte skulle ha det. Då sa jag att man inte fick studiebidraget 2 månader på sommaren. Hon sa då att jag skulle då sommarjobba och ge henne mina intjänade pengar för att betala hem för att jag fortfarande bodde hemma. När gymnasiet började ville hon att jag skulle sluta för att jag gick i skolan så långt borta (helsingborg).
Jag började som sagt i gymnasiet och allt började gå åt det bättre, vi bodde någon annanstans och skulle börja om från början. Men så smått började det gå utför. Året var nu 2009.
I november fick jag ett rum att hyra uppe i Helsingborg, jättenära skolan. Jag flyttade dit och bodde där i bara 2½ månad, det blev så ensamt.
Nu över till detta året, allt som gör att 2010 blivit det värsta året någonsin
Julafton 2009 firade jag hemma hos min farmor och farfar i Daqnmark. Mamma gillade inte det och det var såklart bråk om det i flera veckor. När jag kom hem var det som vanligt igen och så kom nyår. Morfar i Malmö hade bjudit hem mig, mamma och T hem till honom för att fira nyår. Mamma och T tackade nej men jag tackade ja. Mamma blev såklart jättearg för att jag inte ville fira jul och nyår hemma med familjen. När jag var påväg till bussen skickade mamma att jag kunde packa mina saker och aldrig komma hem mer. Just den stunden vet jag inte vad jag kände. Jag kom i trans. Jag åkte till morfar och berättade att mamma slängt ut mig. Även då kände jag inget. Chocken kom inte förrän när jag ringde mormor och frågade om jag kunde f bo hos henne. Då bröt jag ihop och kunde verkligen inte sluta gråta. Jag stannade en vecka hos morfar sedan åkte jag hem till mormor. Jag hade just då inte min laddare till mobilen så jag kunde inte svara mamma då hon hade ringt och smsat mig. Mamma försökte få tag i mig och då gick det genom min morbrors nuvarande ex. Mamma ringde och smsade till henne och sa att jag betedde mig dåligt och var.. ja allt möjligt för att jag inte kom hem.
Socialen kopplade in en annan person som skulle ta hand om mammas och mitt problem, våra bråk och allt sånt. Jag träffade inte mamma på en hel månad och jag bröt ihop totalt då jag fick träffa henne igen. På en viss grad var jag lättad av att äntligen hade jag kommit ur skiten hemma men sedan kände jag skuldkänslor för att jag fått mamma att må så dåligt.
Mamma och jag började gå regelbundet på möten för att reparera vår relation och att jag så småningom skulle flytta hem igen.
Det blev inte bättre av att dagen innan alla hjärtans dag gick min älskade gammelmormor bort. Härefter började sakna mina syskon fruktansvärt mycket. Jag insåg inte hur mycket de verkligen betydde för mig förrän nu. Jag kunde sitta och gråta över att inte få träffa dem.
In i marsmånad började få fysiska smärtor. Hade ont i huvudet konstant, fick skarpa magsmärtor, blev allt sämre, började få självmordstankar, började skära mig själv igen. Jag grät hela tiden, kunde inte hejda det, slutade att äta.
Den siste April åkte jag till Lingvallen för att ha gymnastikläger. Det gick åt helvete. Jag grät mig igenom hela helgen. Min tränare blev jätteorolig och pratade ut med mig. Jag berättade vad som hänt och han kontaktade socialen. Soc pratade med mig och ansåg att jag var tvungen att gå och prata med någon för att bli bättre.
I maj fick jag träffat min lillebror Emil för första ggen sen nyår. Jag grät jättemycket då jag karamade om honom. Jag ville inte släppa honom.
Sommaren kom, jag sommarjobbade och började må bättre, dock hade jag fortfarande problem med att äta. På hela sommaren gick jag ner 4 kg (inte särskillt mycket jag vet men endå). Sedan kom slutet av sommaren. Mamma hade sagt ett par ord jag verkligen inte klarade av att höra, hon sa: Jag vill att hon (jag) ska flytta hem igen. Jag klarade verkliogen inte av att höra de orden. Jag kände inget just den stunden men på kvällen kom det som ett slag i ansiktet. Jag grät i en timme och sa hela tiden att jag inte ville flytta hem igen. Jag började må dåligt igen. Och så kom den kvällen mamma hotade mig. det fick mig att bli riktigt dålig. Jag var rädd för att gå ut, vara i stan. Var rädd att mamma skulle dra hem mig, tvinga mig hem, vilket jag inte klarade av. Jag bröjade få tillbaka alla mina depressioner. Jag grät hela tiden, skakade i kroppen. Var rädd för att vara ute.
Mamma och jag rädde ut allting. Det började bli bättre mellan oss. Skolan började och jag hade längtat efter det. Hade även lovat mig själv att ta tag i skolan och göra det bästa. Det började bra men sedan började det gå utför igen.
Jag började känna att jag verkligen inte orkade med skolan. När praktiken kom ville jag bara hem, trivdes inte. Jag pluggade knappt till prov, gjorde inga läxor. Skolan började gå mer och mer utför. Just då var skolan det enda problemet. Sen kom slutet av oktober.
Just nu hade jag det bättre med mamma än vad jag någonsin haft.
Jag fick reda på att socialen hade kommit och tagit min syster T, satt henne på ett hem och låst in henne där. Både mamma och T blev blev förkrossade. Jag tänkte inte så mycket på det men sedan fick jag reda på en sak.
Min syster ligger inne just nu på BUP i Malmö, hon har ett grovt självskadebeteende (har sett bild och det är verkligen inte lindrigt) Hon mår verkligen dåligt. Sen ska vi inte snacka om mamma. Hon har just nu fått mediciner för att orka, hon klarar inte av att gå in i Ts rum eller vika hennes tvätt. Och det värsta är att socialen har förbjudit henne att få träffa T. Det gör ju bara allting värre. Mamma och T behöver varandra för att orka. Det är inte kul för mig att se dem tina bort. De betyder jättemycket för mig. Vill inte förlora dem. Jag har mått lite dåligt ett tag men tagit mig genom det. Jag äter verkligen inte som jag ska, har gått ner ett kilo till. Det är ju inte mycket jag vet men endå. Många säger att allt kommer lösa sig, det gör det alltid och att jag ska vara stark och inte fly undan. Men jag är inte så säker på om det kommer lösa sig, och jag är verkligen inte stark längre. All min styrka är som bortblåst, mina tårar bränner mitt ansiktet allt oftare. Varför ska allting just hända mig eller mina nära? Jag vill bara bort från allting, skita i skolan totalt för den orkar jag verkligen inte med längre. Jag vill egentligen göra allting bättre igen men jag vet inte hur för jag orkar inte. Jag är total slut. Min kropp har även börjat svika mig, jag börjar sjunka ihopa, får mer och mer ont. och jag går och pratar med någon, jag t.o.m pratar ut med mina vänner men ingenting hjälper och att gå igenom det själv orkar jag verkligen inte. Jag har verkligen underbara vänner som stöttar mig till fullo men jag vet inte varför jag inte tar åt mig deras hjälp och råd... Jag kan kanske inte mer.
SLUT
Sen 10 år sedan började mitt liv att rasa utför. Min mamma träffade just då sitt nuvarande ex. De började träffas, han började komma hem till oss och äta och sova över. Efter någon månad sa min lillasyster att mamma var gravid. Jag förnekade det. Jag ville verkligen INTE ha ett syskon, jag tyckte vi levde bra som vi gjorde. Jag frågade mamma och ja klart så sa hon att hon var gravid. Det tog ett tag för mig att acceptera mig men innan mamma fick lilla Ida blev jag faktiskt glad av att få ett syskon.
Efter någon månad gifte mamma och hennes nuvarande ex sig. Starx efter att Ida fötts kom mamma och sade att hon var gravid. Jag blev först chockad men sedan glad. Lilla Lina föddes och mamma sade sedan att hon inte ville skaffa fler barn. Genom R lärde vi lära känna en vän som jag och T gillade verkligen mycket. Ha´n var jättesnäll och rolig. Jag tror han var lite över 20 år då. Allt var bra tills den dagen han begick sexuellt ofredande på mig. Jag lade det bakom mig och jag berättade inget för mamma förrän 3 år senare.
De ca 2 första åren efter mamma gift sig med R så började livet hemma bli ett helvete. Jag och min syster T fick skulden för allt. Det blev en massa klag på oss hela tiden. Det var inte så ofta så jag trodde det var så i alla familjer.
Lina föddes och växte upp (just nu är hon 8 år). Bråken hemma började bli värre. För allt de små gjorde fick jag och T skulden för. Vi fick inte stänga våra dörrar till våra rum, och gick de små in i våra rum och förstörde saker fick jag och T skulden för det med för att vi skulle skylla oss själva att vi inte gömt våra värdesaker och så.
När jag gick i årskurs 5 började jag rymma hemifrån för jag ville inte bo hemma mer. Mamma drog mig i håret (så jag tappade en handfull hår), öronen, armarna när minsta lilla fel jag gjorde hemma.
Vi flyttade till ett större ställe. Jag fick då börja i en annan skola. I den skolan blev jag verkligen inte omtyckt. Bara för att jag såg annorlunda ut och för att jag var annorlunda. Jag var inte som alla andra. Jag började bråka allt oftare med mamma. Och våra bråk var inte direkt lindliga. Jag började må dåligt, ville inte vara hemma. Jag började högstadiet, där fick jag mina allra bästa vänner. Högstadiet blev som en tillflyktsort från hemmet. Jag trivdes verkligen inte hemma. Hemma betydde bara en massa bråk för minsta lilla fel man gjorde. Det var bara en massa klag på en hela tiden. Och även då trodde jag att en vanlig familj var så. Mamma fick Emil 2003.
Mamma började förbjuda mig att vara ute och umgås med vänner, hon ansåg att jag var ute för mycket och jag skulle ist vara hemma och umgås med familjen.
Fredagarna började bli riktigt jobbiga då skolan började ta slut. Vissa dagar grät jag för att jag inte ville hem. För att jag visste att helgerna innebar att det skulle bli en massa bråk. Skolan blev som sagt min tillflyktsplats. Fastän jag blev sjuk gick jag till skolan för jag ville vara hemma så lite som möjligt.
Socialen hade varit just då varit inkopplad med familjen i ca... ja... 4 år. De lyssnade på hur det var hemma men gjorde ingenting, de var bara där så vi kunde prata ut med dem. Just då trodde jag att socialen var bra.
Jag tog mig igenom högstadiet ganska bra, kuratorn och min mentor tyckte att jag var stak som klarade av att må så dåligt men endå klarar av skolan så bra. Jag till och med fick ett.. ja.. vad ska man kala det?.. en lite present från skolan. Jag blev riktigt chockad så jag började gråta.
Ett tag senare blev mamma misshandlad av R (de var skilda sen 2007), vi fick ett annat boende men mamma tillät endå att R fick komma hem och äta och ja nästan bo hemma hos oss.
Det blev sommarlov innan jag skulle börja högstadiet. Jag bad mamma om att få mitt studiebidrag men hon vägrade, hon sa att jag inte skulle ha det. Då sa jag att man inte fick studiebidraget 2 månader på sommaren. Hon sa då att jag skulle då sommarjobba och ge henne mina intjänade pengar för att betala hem för att jag fortfarande bodde hemma. När gymnasiet började ville hon att jag skulle sluta för att jag gick i skolan så långt borta (helsingborg).
Jag började som sagt i gymnasiet och allt började gå åt det bättre, vi bodde någon annanstans och skulle börja om från början. Men så smått började det gå utför. Året var nu 2009.
I november fick jag ett rum att hyra uppe i Helsingborg, jättenära skolan. Jag flyttade dit och bodde där i bara 2½ månad, det blev så ensamt.
Nu över till detta året, allt som gör att 2010 blivit det värsta året någonsin
Julafton 2009 firade jag hemma hos min farmor och farfar i Daqnmark. Mamma gillade inte det och det var såklart bråk om det i flera veckor. När jag kom hem var det som vanligt igen och så kom nyår. Morfar i Malmö hade bjudit hem mig, mamma och T hem till honom för att fira nyår. Mamma och T tackade nej men jag tackade ja. Mamma blev såklart jättearg för att jag inte ville fira jul och nyår hemma med familjen. När jag var påväg till bussen skickade mamma att jag kunde packa mina saker och aldrig komma hem mer. Just den stunden vet jag inte vad jag kände. Jag kom i trans. Jag åkte till morfar och berättade att mamma slängt ut mig. Även då kände jag inget. Chocken kom inte förrän när jag ringde mormor och frågade om jag kunde f bo hos henne. Då bröt jag ihop och kunde verkligen inte sluta gråta. Jag stannade en vecka hos morfar sedan åkte jag hem till mormor. Jag hade just då inte min laddare till mobilen så jag kunde inte svara mamma då hon hade ringt och smsat mig. Mamma försökte få tag i mig och då gick det genom min morbrors nuvarande ex. Mamma ringde och smsade till henne och sa att jag betedde mig dåligt och var.. ja allt möjligt för att jag inte kom hem.
Socialen kopplade in en annan person som skulle ta hand om mammas och mitt problem, våra bråk och allt sånt. Jag träffade inte mamma på en hel månad och jag bröt ihop totalt då jag fick träffa henne igen. På en viss grad var jag lättad av att äntligen hade jag kommit ur skiten hemma men sedan kände jag skuldkänslor för att jag fått mamma att må så dåligt.
Mamma och jag började gå regelbundet på möten för att reparera vår relation och att jag så småningom skulle flytta hem igen.
Det blev inte bättre av att dagen innan alla hjärtans dag gick min älskade gammelmormor bort. Härefter började sakna mina syskon fruktansvärt mycket. Jag insåg inte hur mycket de verkligen betydde för mig förrän nu. Jag kunde sitta och gråta över att inte få träffa dem.
In i marsmånad började få fysiska smärtor. Hade ont i huvudet konstant, fick skarpa magsmärtor, blev allt sämre, började få självmordstankar, började skära mig själv igen. Jag grät hela tiden, kunde inte hejda det, slutade att äta.
Den siste April åkte jag till Lingvallen för att ha gymnastikläger. Det gick åt helvete. Jag grät mig igenom hela helgen. Min tränare blev jätteorolig och pratade ut med mig. Jag berättade vad som hänt och han kontaktade socialen. Soc pratade med mig och ansåg att jag var tvungen att gå och prata med någon för att bli bättre.
I maj fick jag träffat min lillebror Emil för första ggen sen nyår. Jag grät jättemycket då jag karamade om honom. Jag ville inte släppa honom.
Sommaren kom, jag sommarjobbade och började må bättre, dock hade jag fortfarande problem med att äta. På hela sommaren gick jag ner 4 kg (inte särskillt mycket jag vet men endå). Sedan kom slutet av sommaren. Mamma hade sagt ett par ord jag verkligen inte klarade av att höra, hon sa: Jag vill att hon (jag) ska flytta hem igen. Jag klarade verkliogen inte av att höra de orden. Jag kände inget just den stunden men på kvällen kom det som ett slag i ansiktet. Jag grät i en timme och sa hela tiden att jag inte ville flytta hem igen. Jag började må dåligt igen. Och så kom den kvällen mamma hotade mig. det fick mig att bli riktigt dålig. Jag var rädd för att gå ut, vara i stan. Var rädd att mamma skulle dra hem mig, tvinga mig hem, vilket jag inte klarade av. Jag bröjade få tillbaka alla mina depressioner. Jag grät hela tiden, skakade i kroppen. Var rädd för att vara ute.
Mamma och jag rädde ut allting. Det började bli bättre mellan oss. Skolan började och jag hade längtat efter det. Hade även lovat mig själv att ta tag i skolan och göra det bästa. Det började bra men sedan började det gå utför igen.
Jag började känna att jag verkligen inte orkade med skolan. När praktiken kom ville jag bara hem, trivdes inte. Jag pluggade knappt till prov, gjorde inga läxor. Skolan började gå mer och mer utför. Just då var skolan det enda problemet. Sen kom slutet av oktober.
Just nu hade jag det bättre med mamma än vad jag någonsin haft.
Jag fick reda på att socialen hade kommit och tagit min syster T, satt henne på ett hem och låst in henne där. Både mamma och T blev blev förkrossade. Jag tänkte inte så mycket på det men sedan fick jag reda på en sak.
Min syster ligger inne just nu på BUP i Malmö, hon har ett grovt självskadebeteende (har sett bild och det är verkligen inte lindrigt) Hon mår verkligen dåligt. Sen ska vi inte snacka om mamma. Hon har just nu fått mediciner för att orka, hon klarar inte av att gå in i Ts rum eller vika hennes tvätt. Och det värsta är att socialen har förbjudit henne att få träffa T. Det gör ju bara allting värre. Mamma och T behöver varandra för att orka. Det är inte kul för mig att se dem tina bort. De betyder jättemycket för mig. Vill inte förlora dem. Jag har mått lite dåligt ett tag men tagit mig genom det. Jag äter verkligen inte som jag ska, har gått ner ett kilo till. Det är ju inte mycket jag vet men endå. Många säger att allt kommer lösa sig, det gör det alltid och att jag ska vara stark och inte fly undan. Men jag är inte så säker på om det kommer lösa sig, och jag är verkligen inte stark längre. All min styrka är som bortblåst, mina tårar bränner mitt ansiktet allt oftare. Varför ska allting just hända mig eller mina nära? Jag vill bara bort från allting, skita i skolan totalt för den orkar jag verkligen inte med längre. Jag vill egentligen göra allting bättre igen men jag vet inte hur för jag orkar inte. Jag är total slut. Min kropp har även börjat svika mig, jag börjar sjunka ihopa, får mer och mer ont. och jag går och pratar med någon, jag t.o.m pratar ut med mina vänner men ingenting hjälper och att gå igenom det själv orkar jag verkligen inte. Jag har verkligen underbara vänner som stöttar mig till fullo men jag vet inte varför jag inte tar åt mig deras hjälp och råd... Jag kan kanske inte mer.
SLUT
Kommentarer
Postat av: Cissi
Nu har jag läst igenom allting du har skrivit. Och jag kan säga att jag sitter här med tårar i ögonen. Jag vet egentligen inte vad jag ska säga. Men jag måste börja med att säga att du är sjukt stark som gått igenom det här själv. Och jag säger bara FUCK soc som splittrar er när ni behöver varandra som mest.
Jag vet inte om det är till någon tröst, men jag har gått igenom en hel del med våld i min familj osv. så jag har en hel del minnen också. Nu börjar allting vända. och jag tror det kommer att göra det för dig med. När botten är nådd så kan man inte komma längre ner. Den enda vägen som finns för dig är uppåt, du får aldrig ge upp! Låt inte dom få trycka ner och splittra er. Din kropp kanske ger upp, men din vilja kommer alltid finnas där. Lägg skolan åt sidan och ta ikapp det sen, fokusera på det som är viktigast i ditt liv. Skolan kan du ta tag i senare, du måste fixa allting runt omkring först. <3 Du kan alltid adda mig på min privata msn [email protected] om du vill prata, det brukar vara lättare att prata med någon som man inte känner. Ta hand om dig! / C
Postat av: Daniel
Hejsan
jag känner dig inte men det var en sorgsen läsning när man läser det här. Det är ju tråkigt att någon ska behöva gå igenom ett sådant helvete.
jag hoppas det löser sig för dig och att ni blir en hel familj igen / Daniel
Trackback
